Morbius: filmen man visserligen inte önskar att man inte sitter och ser – men filmen man inser att man redan har sett. Vid upprepade tillfällen, men alltid under andra namn.
Morbius handlar om en doktor som med okonventionella metoder försöker ta fram ett botemedel mot en dödlig blodsjukdom som han och hans vän lider av. Med hjälp av DNA från fladdermöss. Naturligtvis skiter det sig – det är ju en Marvelrulle.
Det som är bra med filmen är som sagt att den inte är så dålig att man vill lämna biosalongen. Det är dessutom relativt snygga specialeffekter, åtminstone när huvudpersonerna förflyttar sig. Plus i kanten för det.
I övrigt ger specialeffekterna sken av att regissören försökt slippa ha med alltför mycket bakgrund. Det är rörigt, blurrigt och alltför många närbilder i exempelvis fighterna.
Åh, låtsas inte förvånad nu. Det är en actionfilm. En stor del av filmen är slagsmål.
Så vad var mindre bra med filmen? Att de struntat i att ödsla energi på masker och istället slängt in allt i något datorprogram var ständigt enerverande. Man fick aldrig någon riktig känsla av att monstren var monster – och huruvida karaktärerna levde eller dog var sak samma. Trist när det inte byggs upp någon emotionell relation till rollpersonerna.
Mindre bra var också att manuset mest kändes som en mix av åtminstone hälften av Batmanfilmerna (alla förbaskade flygande möss) och ett hopkok av flera Spiderman-skurkar.
Det kändes aldrig som att det här var en egen film utan snarare som just scenerna i Spiderman-filmerna där man får se hans fiender bli till. Man väntade på att huvudpersonen skulle dyka upp, men filmen lättade liksom aldrig.
Kan du låta bli att se den så gör det. Morbius är en sån rulle man sätter på i någon streamingtjänst på tv:n en tisdagskväll, men aldrig ser klart för att Facebook eller ögonbrynsplockning lockade mer.
