SPOILER ALERT. Men skit samma, spoilern är långt bättre än själva filmen.
(Trailer längst ner).
Moonfall. I ärlighetens namn skulle den här recensionen kunna bestå av fyra ord (jävlar vilken dålig film), men ska recensionen bli ens i närheten av lika rolig att läsa som filmen är usel att se på så räcker de orden inte till. Det vet ej tusan om det finns ord så det räcker ändå, men fler än fyra krävs definitivt.
Egentligen ville jag se Venom. Inte mycket tilltro till kvaliteten på den rullen heller, men jag gillar serierna och lallandes runt på stan i en kombination av att behöva fylla på matförrådet hemma och slippa hunden några timmar ledde mig in på Filmstadens app för att se vilka filmer som fanns att se ungefär klockan 18. Det var så mycket klockan var när jag fattade det fatala beslutet att istället för Venom, gå och se Moonfall.
En ytterligt sågad film i många andra recensioner, men hey, hur illa kan en katastroffilm verkligen vara?
Ärligt talat brukar jag gilla katastroffilmer. De brukar dyka upp i kluster typ en gång per decennium – och anledningen till att det dröjer så länge mellan dem är, enligt min egen teori i frågan, att det krävs ungefär så lång tid för specialeffektutvecklingen att nå så långt att nästa gäng med katastroffilmer är coola nog att särskilja sig från senaste katastrofklustret.
Överlag är katastroffilmer ungefär likadana, förutom effekterna alltså. Och med det resonemanget i bakfickan tänkte jag alltså att jag kan leva med en lite risig film, så länge specialeffekterna är balla.
Tyvärr visade det sig vara häftiga effekter i uppskattningsvis 2 minuter. Resten var, snällt uttryckt, något i stil med en gymnasieelevs hemläxa i datorgrafik. I första ring.
Allt var för rent, inklusive huvudpersonernas tänder. Det såg inklippt ut, träden och stenarna såg ut som de gjorde i gamla Star Trek och varför i hela fridens namn såg utomjordingarnas arkitektur likadan ut som vår? De var alltså sinnessjukt mycket mer avancerade än oss, men de hade automatiska skjutdörrar med tryckta tecken på – som på flygplatser – och vad som mest sannolikt var LED-lampor och trappor i samma stil som ett nybyggt casino i LAS Vegas på 60-talet.
Why? Oh why?
Ungefär här börjar det bli dags att sätta Moonfall i relation till det samhälle vi lever i idag.
Minns du filmen Don’t look up som väckte viss uppmärksamhet nyligen? Trots svt:s missriktade inslag om filmen så handlade den om den pågående klimatkrisen och världens totala ovilja att ta i den ens med tång.
Filmen Moonfall är raka motsatsen mot Don’t look up. Istället för att handla om verkliga problem, som till exempel att folk inte litar på forskning till förmån för diverse fake news och konspirationsteoretiska influensers, så handlar Moonfall om vikten av att lyssna på just dessa foliehattar.
Filmen bygger i princip på idén att NASA, forskare, politiker och myndigheter medvetet mörklägger fakta och lurar allmänheten i syfte att – well, den biten är fortfarande oklar. Det beror väl på vilken konspirationsteoretiker vi lyssnar på.
Den förslår även tesen att vem som helst kan vara forskare och astronaut, så länge man har spenderat lite tid på obskyra sajter och zoommöten. Att studera på högre nivå, doktorera och forska presenteras som överskattat. Inte ens övning ger tydligen färdighet – det räcker att vilja.
Moonfall har till och med förklaringar på den rimliga frågan: ”för att din konspirationsteori ska fungera krävs det att världens alla forskare och myndighetspersoner håller tyst om hemligheten i fråga. Hur skulle det gå till?”.
Här samverkar allt från enskilda politiker till militärer och astronauter för att hemlighålla det filmen låtsas handla om: månen är ihålig och allt riskerar att skita sig.
Personligen satt jag och skrattade halva filmen. Andra hälften satt jag frustrerat och fundersamt och gestikulerade hur katastrofalt dålig katastroffilmen var. Även paret bredvid mig reagerade så – och till och från hördes hånfulla skrattsalvor runt om i salongen. De enda som möjligtvis kan ha fått ut något positivt av filmen var de fyra barnen i 12-årsåldern som satt en bit bakom mig. Men i så fall på grund av att de inte sett tillräckligt många andra katastroffilmer för att känna igen varje replik, situation och försök till att skapa stämning med musik som närmast skulle kunna antas hämtad från ett separat litet musikprogram på någon stackars hemdator.
Jag vet inte vad det var som gjorde det, men det var något som fick mig att tro att filmen var tänkt att vara seriös – och inte en parodi. Detta trots att man kunde förutse, ordagrant, hälften av replikerna i förväg och de repliker man inte kunde säga innan de sades i filmen handlade snarare om att de var så sinnessjukt klyschiga att ingen biobesökare vid sina sinnes fulla bruk skulle kunna få för sig att de faktiskt skulle dyka upp i en film 2022.
Till och med hur replikerna sägs är klyschigt. Det går inte att ta någon av karaktärerna på allvar, man lär aldrig känna dem väl nog för att bry sig om de dör och man har ingen aning om vem som heter vad – antagligen för att det är skitsamma. De flygande tågen, månstenarna och utomjordiska monstren kommer ändå inte skada en.
Filmen kändes som att någon rik konspirationsteoretiker någonstans i världen satt hemma en slö pandemidag och bestämde sig för att göra en reklamfilm för en konspirationsteori på sin laptop.
”Hur svårt kan det vara”, tänkte hen nog. ”Filmer har ju gjorts förut, det är väl bara att återanvända skiten?”.
Så hen laddade ner alla katastroffilmer sen sent 80-tal, kollade igenom dem och kopierade ihop tillräckligt många scener ur dem för att nå en högaktningsfull tidsymd om två timmar och tio minuter.
”Med tillräckligt många halvbra skådisar kanske det blir en succé?”
Skriva manus var uppenbarligen för svårt, så varför inte återanvända en massa repliker från de andra filmerna? Det viktiga här är ju inte att vara unik utan snarare att visa på att konspirationsteorier faktiskt är sanna.
”Just fan, musik!”, tänkte hen och öppnade Spotify för att hitta filmmusik från andra amerikanska, patriotiska rullar.
”Det här kan jag klistra in, ingen kommer märka något ändå!”
Spoileralert: man märker det.
Jag tror faktiskt att det kan vara värt att se filmen. Den är verkligen fascinerande dålig på så många olika sätt att den alltså snarast är att se som en parodi, både på katastroffilmer och konspirationsteoretiker.
Det enda jag verkligen rekommenderar är att du inte ser den ensam. Man behöver ha någon att hånskratta med eller gräva ner ansiktet i när filmen blir för patetiskt fånig.
”Where are your friend?”
Snälla, snälla snälla snälla, säg inte ”he saved the world!”.
Vad tror ni hände sen?
