Jag vet inte om det beror på att jag har en hund och inser att den en vacker dag faktiskt kommer försvinna ur mitt liv eller om filmen helt enkelt bara var väldigt gripande och lätt att leva sig in i (bortsett från biten med att den innehåller betydligt fler drakar än jag träffat på under mitt 40-åriga liv), men ärligt talat, jag har aldrig gråtit som en bebis till en film.
Visst, jag har gråtit till filmer förut, det är faktiskt en favorit, men inte såhär. Med underläppen över överläppen och tårarna rinnande.
Jag skyller på hunden.
Vanligtvis brukar filmer, enligt min erfarenhet, inte vara fullt lika bra när man nåt nummer 3 i serien och framförallt inte när filmen faktiskt heter precis samma sak som den första fast med siffran 3 efteråt.
Oj. Förlåt. Den heter faktiskt nåt mer än ”3”. Sorry.
Den här var ett undantag. Den var faktiskt sevärd rakt igenom, både för barn och vuxna. Bra inte alltför frekvent inslängda skämt, känslor från båda könen, spänning, sorg, action och empati.
Jag antar att jag vid det här laget borde slänga in nånting negativt med filmen, så låt mig fundera en stund.
Hm. Jag hade velat få en förklaring på ett drakfenomen i filmen och jag hade velat få en förklaring på en uppfinning som sätts ihop. Men ärligt talat, det störde mig inte mer än tills de scenerna var slut.
Gillade du 1:an och 2:an så kommer du gilla den här. Jag tror att den stora skillnaden dem och 3:an emellan är att den här är lite mognare, lite mindre tramsig och fånig.
Se den, du kommer inte ångra dig.
