Det har nog bara hänt mig en gång tidigare i mitt liv att jag drömt mig in i en karaktär som är allt det jag inte är, allt det jag egentligen inte vill vara men skulle älska att vara på scen. Den där sliskiga, nästan, men bara nästan onda mannen som fullkomlig njuter av sin egen fullkomliga likgiltighet inför vad alla andra tycker om honom, samtidigt som hela hans liv kretsar kring att fånga en publik på ett sätt som får den att önska att pjäsen aldrig ska ta slut.

Det har bara hänt mig en gång tidigare. Och så nu.

Föreställ dig den känslan i kombination med att du just hittat den nästan perfekt balanserade chokladen, med aningen för mycket kakao i och med en dash av havssalt. Eller koppen med varm, len och gräddig choklad som du inte visste var upphottad med riktigt hård, vass och aningen för stark chili. Toppad med Pop rocks, godiset som får din mun att explodera som små behagligt tramsiga knallskott.

Om den här filmen varit en teaterföreställning, eller varför inte en musikal, så hade jag bokat biljetter tills sista föreställningen framförts och ensemblen känt sig nödgade att sparka ut mig för att få fira i fred.

Visst finns det små partier i filmen som lättast kan beskrivas som när man inser att hur god chokladen än är så går det att få för mycket av den, men sen smäller en kaskad av färger igen, dramatisk dekor tonar fram genom dimmorna och tung men samtidigt eggande musik får en att vakna till i biostolen igen.

Vissa av karaktärerna är lite halvtamt presenterade, men överlag lyckas filmen rulla upp mängder av roller som faktiskt är intressanta nog för att vilja se mer av.

Filmen visar en härlig blandning av genomruttna och omtänksamma kvinnor, ofta bägge dragen i samma person. Den lyckas visa starka kvinnor och onda män men så subtilt att världens kränkta vita män mest sannolikt inte skulle tänka på den könsfördelningen.

När chokladen väl är slut och Pop rocksen slutat sin explosiva framfört i min mun så märker jag att känslan ändå håller i sig, åtminstone tillräckligt länge för att jag ska hinna skriva den här texten på väg för att hämta min hund, som visserligen är hur söt som helst, men långt från lika cool som Harley Quinns skitballa hyena, Bruce.

Om du borde se den? Well, vem kan säga nej till armborstmördare, färgkaskader, 80-talssnutar, snygga ögonskuggor, knäckta nackar, glittermoln och mäktiga skurkar med dåligt självförtroende?

Varning! Om du vet att du ska se filmen så kolla inte trailern nedan. Är du osäker på om du ska se den eller ej så kolla trailern. 🙂